Psykologisk förlaring
Utvecklingspsykologi
Jag har valt att förklara scenariot utifrån Abraham Maslows teori inom människans utveckling. Han väljer att beskriva det utifrån en trappa, som idag kallas Maslows behovstrappa och den ser ut såhär:
När Kajsa flyttar så förlorar hon den trygghet hon byggt upp hemma i Sverige och måste därför börja om, gemenskapen och kommunikationen med dem som hon verkligen älskade där hemma tvinar bort eftersom hon får alldeles för mycket att göra och alldeles för stor press på sig. Som det med skolan och träningarna, allt sådant som hon inte var van vid.
Hon väljer tillslut, omedvetet att fastna i Cheerleadernas skönhetsideal och slutar i princip äta maten. Det beror på att hon söker någon form av uppskattning av hennes tränare och hennes lagkamrater lika så alla runt henne i skolan och utanför också.
Eftersom människan hela tiden strävar efter det översta trappsteget, att förverkliga sig själv, så har Kajsa svårt att nå dit eftersom pressen hela tiden blir tyngre och tyngre.
Socialpsykologi
Inom socialpsykologin tittar man mycket på olika roller, identiteter, ens egen självbild m.m. På grund av flytten så måste hon träffa nya människor och därför måste hon skaffa en ny roll eftersom hennes tidigare kanske inte passar in på de normer de har just i den skolan och i det nya landet eller den nya platsen.
Hon är också i den ålder där man utvecklar sin identitet och bryter sig loss från sina föräldrar. Tonåren alltså, det är där man speglar sig själv genom andra. Om hon då börjat spegla sig själv hemma i Sverige med dem som hon umgicks med där och sedan flyttar iväg till USA och ska byta identitet och spegla om sig med de hon börjar umgås med där kan medföra att man får en skev självbild. Vilket betyder att man blir osäker på vem man är och får ett för svagt "JAG" och måste tillslut lyssna på andra för att man inte litar på sig själv och sina egna åsikter.
Inlagd...
-
Hej bloggen!
Jag är riktigt dålig på att skriva känner jag, jag borde lägga ner med detta. Har ändå aldrig tid och bra mår jag inte heller. Inget går speciellt dåligt, jag mår bara inte bra.
I måndags klarade jag inte ens att gå upp ur sängen själv, första steget ramlade jag bara ihop som om jag svimmade fast jag var vid medvetandet. Det var som om mina ben inte längre orkade bära mig. Mamma och pappa tjatar på mig om att äta hela tiden, men det går inte jag kan verkligen inte. De tvingade mig till läkarn i veckan också, de hotade med att lägga in mig efter de ställt mig på vågen och sätt resultatet. Den visade 40 kg, hur kan det vara så farligt när man bara är 170 cm lång? Jag tycker inte det låter så farligt.. De pratade om något om att jag hade anorexia, men det kan jag inte hålla med om. Sådant har man hört om, men nej. Sådant skulle inte hända mig!
Förresten, mamma har fått jobb nu så hon är mycket gladare och hon skaffat fler vänner. Och pappa jobbar på som vanligt. De är mest oroliga för mig just nu. Men jag klarar mig, det vet ni! =)
William har gjort slut....
Stress, stress, stress
Jag har knappt tid för någon. Mina kompisar som jag lyckats skaffa här tycker jag lägger ner alldeles för mycket tid på skolan. De är snälla men få, tyvärr inte heller lika bra som ni, jag önskar ni var här för ni hade förstått mig så mycket bättre än vad Melody och Sasha gör.. Det är förresten vad de heter, Melody och Sasha alltså. Tror inte de förstår att de har det ett antal gånger lättare än mig, de vet ju att jag pratar svenska egentligen men samtidigt tänker de inte på det längre.
Sitter just nu med värsta arbetet i amerikans historia, hur ska detta gå? Jag är ju van vid svensk historia, detta är lika trist om inte tristare.. Det ska vara typ 10 sidor långt. Känns som om jag aldrig kommer hinna klart. Gud så stressad jag blir. Jag får verkligen kramp i magen av sån här stress. Önskar jag hade all tid i världen för allt, då skulle man inte behöva bli såhär trött heller. Har knappt tid för att äta mat längre heller.
Har jag sagt att jag har börjat på cheerleading också? Trot eller ej men det går faktiskt bra, det trodde ni inte va att jag som knappt rört mig på 3 år skulle kunna börja röra på mig igen? Jag ska få tävla min första cheerleading competition om två veckor! Men det är mycket träning och just nu håller jag på att öva att gå ner i split, det ska man tydligen kunna. Det känns ju super, jag undrar hur många leder jag ska behöva dra sönder innan jag lyckas?! Vi tränar ca 6 dagar i veckan och ja, sen plugget på det blir lite svårt att hinna med. Denna vecka måste jag ta lite ledigt i alla fall två dagar så jag hinner med skolarbetet vi måste göra.
Det är inte bara träningen som det är mycket med utan det är också så att man måste hela tiden tänka på hur man ser ut, inte bara på träningarna utan utanför också i skolan och till och med efter. Vi cheerleaders är tydligen stans hjältar. Har inte förstått det där än.. Inte nog med det så är alla jättenoga med att hålla koll på mat och vikt. Det är jättejobbigt, vare sig man vill eller inte verkar det som om man fastnat i en fälla i cheerleadernas skönhetsideal. Hänger man inte med så är det lätt att man blir utstött och det vill man ju inte. Tränarn pratar ofta om hur viktigt det är att hålla sig slank och tillräckligt smal och tränad. Jag har gått ner några kilon, det har jag men det är nästan omöjligt att låta bli. Än så länge är det ingen fara.
Det är fortfarande lite svårt med det sociala umgänget, jag vet att mamma känner sig lite ensam. Hon har hittat en granne här som hon brukar umgås med, men jag vet att hon saknar Anita jättemycket, ni vet mammas kompis med det konstiga håret. Pappa däremot, han känner sig gladare nu, eftersom han tydligen tjänar en hel del pengar på det nya företaget. Det är väl bra det i alla fall så att det inte blev världens bottennapp för oss allihop.
Hugo märker jag inte ens av, han springer omkring i det stora huset och han verkar ha det bra. Vi var hos veterinären med honom i veckan för han åt dåligt. De sa att det kunde bero på att han var orolig över flytten och så. Man har ju hört att hundar speglas efter sina mattar och hussar, kanske det stämmer att han känt av mina spänningar?
Jag saknar er där hemma, jättemycket. Jag och William har inte pratat på hur länge som helst heller.... Hm, undrar hur det ska gå egentligen. Only time can tell... Känns ganska mycket över för tillfället.
Skola, eller måste jag säga School?
Det var första skoldagen för mig, gissa om jag var nervös? Alltså, man har ju sett massor med Amerikanska filmer där de visar hur skolorna är och sånt. Ni vet uppdelningarna, cheerleeders, musiker, geeks och allt sådant det finns på riktigt!
Jag var galet nervös, och ja läraren presenterade mig och folk var jättetrevliga fast jag tyckte bara det var läskigt. Folk kom fram och kramades och pratade som om man känt varandra i hela deras liv. Vad är detta för land ? Säkert jättegulliga människor, men första dagen!!? Jag fick några rund vandringar och en massa olika blickar från olika människor. Konstigt nog var det en av cheerleader tjejerna som tog bäst hand om mig. Hon tyckte jag skulle börja med dem, men jag har ju inte rört på mig sedan 5an då jag slutade med fotboll.
Första dagen gick väl bra, förutom alla som var så påträngande hela tiden.
När jag väl kom hem frågade mamma om hur första skoldagen var, och då berättade hon också att Usa hade andra sorters normer än vad vi har i Sverige, de är i allmänhet mer framåt och vågar prata med nya människor.
Så där fick jag min förklaring alltså.
Nu sticker vi
Hejdå Sverige! Hejdå William, hejdå allt. ='(
Packning
Nu måste jag packa klart det sista innan jag och William och tjejerna ska på bio!
Hejsvej!
När stormen lugnat sig lite...
JAG VILL INTE!!!!
Först och främst, förlåt för att jag inte bloggat på ett tag. Känner inte att jag haft något vettigt att skriva om.... Är bara helt förkrossad. Pappa har kommit ut med det som tyngde honom, det var väl en positiv sak. Men negativt för oss andra... Jag säger bara det: JAG VILL INTE!
Han sa "Vi är tvungna att flytta till Seattle i nordvästra USA då ett företag köpt upp min lilla båtverkstad för att mitt företag inte klarade av att hålla ekonomin på topp längre och det blev svårare för mig att försörja er. Detta på grund av att andra företag här i Stockholm konkurrerade ut mitt företag som låg närmre havet än vad mitt gör. Det han skulle flytta till nu låg precis vid en sjö som heter Lake Union, en sjö som är precis i utkanten av city med slussar ut till havet."
Han som lovade att allt skulle bli bra... MEN NEJ! Det skulle det verkligen inte bli nu. Ville inte, orkade inte lyssna mer.
Men pappa fortsatte...
"Du kommer få det så bra så Kajsa, du kommer få nya vänner. Kanske kan du hålla ihop med William om du vill. Kanske tar det sin tid att hitta några vänner, men det kommer du med din utstrålning! Jag lovar dig det"
Men hallåå, pappa??! Har du missat att Seattle är på andra sidan atlanten och ännu längre? Hade du aldrig geografi i skolan eller? Hur ska det här gå och hur ska jag må?
Och han fortsatte...
"I Seattle kommer vi dessutom få det bättre ställt eftersom man får en hög timlön och sedan är inkomstskatten bara uppe i 15% just i staten Washington. De har en dyr arbetskraft i usa och där kommer jag bli en av de dyra och då ligger timlönen på runt 20 dollar i timmen vilket motsvarar ca 180 kr/h i dagsläget, det låter väl bra gumman? Då kan vi shoppa en massa, sen får du åka utomlands också."
Jag orkade inte vara tyst längre och bröt ut
"Men fattar du inte? Det är en evighet dit!! Hur ska jag och William ha tid att träffas, tidsskillnaden är enorm! Det är svårt att hålla kontakten då! Och dessutom jag ska inte åka utomlands, jag ska flytta utomlands. Hör du inte skillnaden?? Och hur blir det med Hugo? Nu måste vi ju fixa till honom så att han får åka."
Sedan sprang jag upp till mitt rum och ringde Wille omgående. Han blev ledsen över beskedet men det lät som han förstod min pappa och det gjorde mig bara surare. Men vi bestämde oss för att göra det bästa av tiden vi har kvar tillsammans och att vi ska försöka vara tillsammans ändå.
Pappa <3
Jag litade på honom, för det han säger brukar vara sant.
Vad händer? Vad gör man?
Jag har märkt på pappa, något står inte alls rätt till! Hm, undrar om man ska prata med honom. Eller kanske inte ?... Hjälp, vad ska jag göra?
(Här uppstår en orolighet i flickans psyke, redan nu)
God save the queen
Åh, vilket underbart liv jag lever!
Jag har allt jag behöver verkligen. Min söta lilla Hugo, min drömprins William mina bästaste vänner Emi, Ellan och Fia. Sist men inte minst, världens bästa mormor och juste jag har ju såklart mina föräldrar som är ganska bra de också!
Idag var jag med Emi, Ellan och Fia efter skolan, vi gick till ett cafe i stan. Sjukt mysigt, jag hade aldrig varit där förut. Fia hade träffat en gammal vän där, så det var hon som tyckte vi skulle gå dit. Gick lite tidigare än de andra för jag skulle träffa William.
Han och jag var på begravning för hans pappa i förrgår och a, jag vet inte. Har ju aldrig träffat honom men jag tror det var en bra man, det verkade så när folk höll tal. Jag och William lovade att vi aldrig skulle lämna varandra.
En sak till jag tänkt på... Pappa har börjat bete sig annorlunda, jag undrar vad det beror på? Kanske är han bara trött.
Nästan 2 veckor senare, en måndag...
Förra veckans helg var jag ju på den där festen, "han var aldrig där". Jag blev så ledsen till en början, för jag hade ju faktiskt klätt upp mig och allt för honom. Ärligt talat hade jag verkligen tappat lusten att vara på den där festen efter en timme, så jag gick hem. Tackade och sa att jag inte mådde bra.
På vägen hem hände det, jag såg honom, det där mörka halvlånga håret kändes igen. Men vad gjorde han på gungorna i parken? Jag tog flera djupa andetag och gick fram till honom. Jag sa hej med en väldigt svag röst, ändå hoppade han till ganska kraftigt eller så var det bara jag som tyckte det. Han svarade inte till en början, han tittade inte ens åt mig så jag vände igen och gick. Jag hann bara ett fåtal steg innan jag hörde hur han hoppade ur gungan och hur han gick efter mig. Han kom ikapp mig, men sa fortfarande ingenting. Han bara gick där. Det var en sådan otroligt pinsam situation för mig, det här var ju killen i mitt liv!!
Tillslut vågade jag titta åt hans håll, han vred sitt huvud åt mitt håll och precis då passerade vi en lampa och han var helt rödgråten i hans vackra bruna ögon. Vad hade hänt egentligen? Det var inte såhär man brukade se honom ju! Jag provade med ett hej, lite starkare än förra gången.
Han svarade inte direkt, men denna gång sa han något. Han började med ett "Du..." Jag var tyst för jag kände att han skulle säga någonting mer. Och det gjorde han: "Säg inget till någon..."
Jag undrade fortfarande vad som hänt men jag vågade inte fråga. Vi fortsatte gå och sedan satte han sig ner på en parkbänk och han sa "Stanna här". Jag gjorde som han sa och vi satt där en lång stund.
Tillslut berättade han att hans pappa hade gått bort i en bilolycka när han var på väg hem från jobbet denna dag. Jag la handen på hans axel och han tog tag i den, jag fick en liten känsla av en viss härlig panik känsla. Då man inte vet vart man ska ta vägen men man vill ändå stanna. Efter vi suttit där i flera timmar och det började dra kallt gick vi hem, skilda vägar.
Sedan den dagen har vi setts varje dag, jag vet inte om vi är tillsammans än men det känns så. Vi pratar inte om det, utan vi mest finns där för varandra. Går ut med Hugo och så. Förresten så heter han William, men ingen förutom hans mamma säger det. Vi kallar honom för Wille.
Tänk att den dröm jag haft enda sedan jag började Sofia skolan i 5an, var att få bli tillsammans eller i alla fall lära känna "honom", som nu till och med fått ett namn skulle gå i uppfyllelse.
En dag med mormor
Eftersom jag ska bort på lördag och jag hade verkligen ingenting att sätta på mig till kvällen så mormor ville att vi skulle ut och se ifall vi hittade något fint. Hon är söt hon, hon var verkligen hispig över när jag berättade om vem som skulle dit. Det är kul att se att det inte är bara jag som är så kärleksknäpp.
Hursomhelst så åkte vi in och tittade i typ hundra affärer kändes det som, men mormor fick mig att vägra ge upp. Tack gode gud för det!
För att berätta för er andra om varför just min mormor är bäst så kan det blir svårt eftersom ni förmodligen tycker er mormor eller annat är bäst.
Men såhär är fallet, mina föräldrar är två yrkes människor. De satsar otroligt mycket tid åt sitt jobb och ibland kan det bli lite för lite tid åt sin dotter, de var söta och köpte en hund till mig i alla fall. Mormor har alltid varit där och umgåtts med mig enda sedan jag var liten och tagit hand om mig lite mer än vad en mormor ska behöva göra.
Det stödet och den kärleken jag har fått av henne är ovärderlig. Det är också en av de personerna jag skulle ha svårt att klara mig utan.
