Nästan 2 veckor senare, en måndag...

Sorry för att jag inte skrivit på ett tag, ni anar inte vad som har hänt!!!
Förra veckans helg var jag ju på den där festen, "han var aldrig där". Jag blev så ledsen till en början, för jag hade ju faktiskt klätt upp mig och allt för honom. Ärligt talat hade jag verkligen tappat lusten att vara på den där festen efter en timme, så jag gick hem. Tackade och sa att jag inte mådde bra.

På vägen hem hände det, jag såg honom, det där mörka halvlånga håret kändes igen. Men vad gjorde han på gungorna i parken? Jag tog flera djupa andetag och gick fram till honom. Jag sa hej med en väldigt svag röst, ändå hoppade han till ganska kraftigt eller så var det bara jag som tyckte det. Han svarade inte till en början, han tittade inte ens åt mig så jag vände igen och gick. Jag hann bara ett fåtal steg innan jag hörde hur han hoppade ur gungan och hur han gick efter mig. Han kom ikapp mig, men sa fortfarande ingenting. Han bara gick där. Det var en sådan otroligt pinsam situation för mig, det här var ju killen i mitt liv!!
Tillslut vågade jag titta åt hans håll, han vred sitt huvud åt mitt håll och precis då passerade vi en lampa och han var helt rödgråten i hans vackra bruna ögon. Vad hade hänt egentligen? Det var inte såhär man brukade se honom ju! Jag provade med ett hej, lite starkare än förra gången.
Han svarade inte direkt, men denna gång sa han något. Han började med ett "Du..." Jag var tyst för jag kände att han skulle säga någonting mer. Och det gjorde han: "Säg inget till någon..."
Jag undrade fortfarande vad som hänt men jag vågade inte fråga. Vi fortsatte gå och sedan satte han sig ner på en parkbänk och han sa "Stanna här". Jag gjorde som han sa och vi satt där en lång stund.
Tillslut berättade han att hans pappa hade gått bort i en bilolycka när han var på väg hem från jobbet denna dag. Jag la handen på hans axel och han tog tag i den, jag fick en liten känsla av en viss härlig panik känsla. Då man inte vet vart man ska ta vägen men man vill ändå stanna. Efter vi suttit där i flera timmar och det började dra kallt gick vi hem, skilda vägar.



Sedan den dagen har vi setts varje dag, jag vet inte om vi är tillsammans än men det känns så. Vi pratar inte om det, utan vi mest finns där för varandra. Går ut med Hugo och så. Förresten så heter han William, men ingen förutom hans mamma säger det. Vi kallar honom för Wille.

Tänk att den dröm jag haft enda sedan jag började Sofia skolan i 5an, var att få bli tillsammans eller i alla fall lära känna "honom", som nu till och med fått ett namn skulle gå i uppfyllelse.

Kommentarer
Postat av: Annika Granstedt

Tycker om det du skrivit! Kul att se en del sunda grejer och inte bara det vanliga sakerna som man kan se om varje dag. ;)

2010-11-30 @ 13:40:49
URL: http://jade.se/reseguide/phuket

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0