William har gjort slut....
....
Nu sticker vi
Nu är det bara 4 timmar kvar i Sverige för min del. Jag och mamma har bott hos mormor över natten eftersom vårat hus är tömt på alla sängar och allt.
Hejdå Sverige! Hejdå William, hejdå allt. ='(
Hejdå Sverige! Hejdå William, hejdå allt. ='(
Här är förresten mitt nya hus.
När stormen lugnat sig lite...
Har lovat tjejerna att lägga ut en bild på min nya stad som jag snart ska flytta till. Bara 2 veckor kvar nu....
Pappa <3
Idag tog jag mig i kragen och gick till pappa och frågade hur det var, han sa inte så mycket egentligen. Det enda han berättade för mig var att det var tufft på jobbet just nu. Eftersom det är låg konjektur i världen och ekonomin går dåligt så är det ingen som köper hans produkter. Han jobbade på en förbättring och han sa att han skulle bli gladare och vi skulle få det bättre.
Jag litade på honom, för det han säger brukar vara sant.
Jag litade på honom, för det han säger brukar vara sant.
Vad händer? Vad gör man?
Vad händer när ens förälder mår dåligt? Vad gör man?
Jag har märkt på pappa, något står inte alls rätt till! Hm, undrar om man ska prata med honom. Eller kanske inte ?... Hjälp, vad ska jag göra?
(Här uppstår en orolighet i flickans psyke, redan nu)
Jag har märkt på pappa, något står inte alls rätt till! Hm, undrar om man ska prata med honom. Eller kanske inte ?... Hjälp, vad ska jag göra?
(Här uppstår en orolighet i flickans psyke, redan nu)
God save the queen
Åh, vilket underbart liv jag lever!
Jag har allt jag behöver verkligen. Min söta lilla Hugo, min drömprins William mina bästaste vänner Emi, Ellan och Fia. Sist men inte minst, världens bästa mormor och juste jag har ju såklart mina föräldrar som är ganska bra de också!
Idag var jag med Emi, Ellan och Fia efter skolan, vi gick till ett cafe i stan. Sjukt mysigt, jag hade aldrig varit där förut. Fia hade träffat en gammal vän där, så det var hon som tyckte vi skulle gå dit. Gick lite tidigare än de andra för jag skulle träffa William.
Han och jag var på begravning för hans pappa i förrgår och a, jag vet inte. Har ju aldrig träffat honom men jag tror det var en bra man, det verkade så när folk höll tal. Jag och William lovade att vi aldrig skulle lämna varandra.
En sak till jag tänkt på... Pappa har börjat bete sig annorlunda, jag undrar vad det beror på? Kanske är han bara trött.
Nästan 2 veckor senare, en måndag...
Sorry för att jag inte skrivit på ett tag, ni anar inte vad som har hänt!!!
Förra veckans helg var jag ju på den där festen, "han var aldrig där". Jag blev så ledsen till en början, för jag hade ju faktiskt klätt upp mig och allt för honom. Ärligt talat hade jag verkligen tappat lusten att vara på den där festen efter en timme, så jag gick hem. Tackade och sa att jag inte mådde bra.
På vägen hem hände det, jag såg honom, det där mörka halvlånga håret kändes igen. Men vad gjorde han på gungorna i parken? Jag tog flera djupa andetag och gick fram till honom. Jag sa hej med en väldigt svag röst, ändå hoppade han till ganska kraftigt eller så var det bara jag som tyckte det. Han svarade inte till en början, han tittade inte ens åt mig så jag vände igen och gick. Jag hann bara ett fåtal steg innan jag hörde hur han hoppade ur gungan och hur han gick efter mig. Han kom ikapp mig, men sa fortfarande ingenting. Han bara gick där. Det var en sådan otroligt pinsam situation för mig, det här var ju killen i mitt liv!!
Tillslut vågade jag titta åt hans håll, han vred sitt huvud åt mitt håll och precis då passerade vi en lampa och han var helt rödgråten i hans vackra bruna ögon. Vad hade hänt egentligen? Det var inte såhär man brukade se honom ju! Jag provade med ett hej, lite starkare än förra gången.
Han svarade inte direkt, men denna gång sa han något. Han började med ett "Du..." Jag var tyst för jag kände att han skulle säga någonting mer. Och det gjorde han: "Säg inget till någon..."
Jag undrade fortfarande vad som hänt men jag vågade inte fråga. Vi fortsatte gå och sedan satte han sig ner på en parkbänk och han sa "Stanna här". Jag gjorde som han sa och vi satt där en lång stund.
Tillslut berättade han att hans pappa hade gått bort i en bilolycka när han var på väg hem från jobbet denna dag. Jag la handen på hans axel och han tog tag i den, jag fick en liten känsla av en viss härlig panik känsla. Då man inte vet vart man ska ta vägen men man vill ändå stanna. Efter vi suttit där i flera timmar och det började dra kallt gick vi hem, skilda vägar.
Sedan den dagen har vi setts varje dag, jag vet inte om vi är tillsammans än men det känns så. Vi pratar inte om det, utan vi mest finns där för varandra. Går ut med Hugo och så. Förresten så heter han William, men ingen förutom hans mamma säger det. Vi kallar honom för Wille.
Tänk att den dröm jag haft enda sedan jag började Sofia skolan i 5an, var att få bli tillsammans eller i alla fall lära känna "honom", som nu till och med fått ett namn skulle gå i uppfyllelse.
Förra veckans helg var jag ju på den där festen, "han var aldrig där". Jag blev så ledsen till en början, för jag hade ju faktiskt klätt upp mig och allt för honom. Ärligt talat hade jag verkligen tappat lusten att vara på den där festen efter en timme, så jag gick hem. Tackade och sa att jag inte mådde bra.
På vägen hem hände det, jag såg honom, det där mörka halvlånga håret kändes igen. Men vad gjorde han på gungorna i parken? Jag tog flera djupa andetag och gick fram till honom. Jag sa hej med en väldigt svag röst, ändå hoppade han till ganska kraftigt eller så var det bara jag som tyckte det. Han svarade inte till en början, han tittade inte ens åt mig så jag vände igen och gick. Jag hann bara ett fåtal steg innan jag hörde hur han hoppade ur gungan och hur han gick efter mig. Han kom ikapp mig, men sa fortfarande ingenting. Han bara gick där. Det var en sådan otroligt pinsam situation för mig, det här var ju killen i mitt liv!!
Tillslut vågade jag titta åt hans håll, han vred sitt huvud åt mitt håll och precis då passerade vi en lampa och han var helt rödgråten i hans vackra bruna ögon. Vad hade hänt egentligen? Det var inte såhär man brukade se honom ju! Jag provade med ett hej, lite starkare än förra gången.
Han svarade inte direkt, men denna gång sa han något. Han började med ett "Du..." Jag var tyst för jag kände att han skulle säga någonting mer. Och det gjorde han: "Säg inget till någon..."
Jag undrade fortfarande vad som hänt men jag vågade inte fråga. Vi fortsatte gå och sedan satte han sig ner på en parkbänk och han sa "Stanna här". Jag gjorde som han sa och vi satt där en lång stund.
Tillslut berättade han att hans pappa hade gått bort i en bilolycka när han var på väg hem från jobbet denna dag. Jag la handen på hans axel och han tog tag i den, jag fick en liten känsla av en viss härlig panik känsla. Då man inte vet vart man ska ta vägen men man vill ändå stanna. Efter vi suttit där i flera timmar och det började dra kallt gick vi hem, skilda vägar.
Sedan den dagen har vi setts varje dag, jag vet inte om vi är tillsammans än men det känns så. Vi pratar inte om det, utan vi mest finns där för varandra. Går ut med Hugo och så. Förresten så heter han William, men ingen förutom hans mamma säger det. Vi kallar honom för Wille.
Tänk att den dröm jag haft enda sedan jag började Sofia skolan i 5an, var att få bli tillsammans eller i alla fall lära känna "honom", som nu till och med fått ett namn skulle gå i uppfyllelse.
En vecka sedan
Nu är det en vecka sedan jag sprang in i honom, herreguuud.. Kan fortfarande inte sluta tänka på det, synd att man måste duscha typ varje dag för att känna sig fräsch! Annars hade jag aldrig duschat för att få ha kvar en del av honom!
Nog snackat om "honom", det var faktiskt inte det detta inlägg skulle handla om egentligen. Eller jo, kanske. *tihi*
Idag var Ellan sjuk. Men det gjorde ingenting för både Fia och Emi var där, helt galet vad kul vi kan ha ibland.
Emi sprang före ner för trappen för att skrämma oss, men hon misslyckades och gav oss ett rejält asgarv istället. Eftersom en kille från nian hinner ner nedanför trappen före mig och Fia så att Emi hoppar ut och skriker rakt framför den här killen. Han bara tittar på henne och går vidare. Jag och Fia börjar skratta som två idioter och Emi blir bara tomatröd i ansiktet men det slutar med att hon skrattar som en galning hon med.
Slutade tidigt idag också, sprang förbi Zara för att se om jag hittade något snyggt till helgen. Ska till en tjej i klassen, hon har FF då och gissa vem som ska dit om inte..... ?!
Hittade ingenting för tillfället. Jag var tvungen att gå hem till söt-Hugo.
Nog snackat om "honom", det var faktiskt inte det detta inlägg skulle handla om egentligen. Eller jo, kanske. *tihi*
Idag var Ellan sjuk. Men det gjorde ingenting för både Fia och Emi var där, helt galet vad kul vi kan ha ibland.
Emi sprang före ner för trappen för att skrämma oss, men hon misslyckades och gav oss ett rejält asgarv istället. Eftersom en kille från nian hinner ner nedanför trappen före mig och Fia så att Emi hoppar ut och skriker rakt framför den här killen. Han bara tittar på henne och går vidare. Jag och Fia börjar skratta som två idioter och Emi blir bara tomatröd i ansiktet men det slutar med att hon skrattar som en galning hon med.
Slutade tidigt idag också, sprang förbi Zara för att se om jag hittade något snyggt till helgen. Ska till en tjej i klassen, hon har FF då och gissa vem som ska dit om inte..... ?!
Hittade ingenting för tillfället. Jag var tvungen att gå hem till söt-Hugo.
yay!
Idag, idag, idag, idag!
HAN SA HEJ! =O
Fattar ni att hjärtat hoppade ur led eller ?
Även om jag gjort bort mig totalt genom att ha gått in i honom och tappat alla böcker som en pluggis i amerikanska filmer. Det gör ingenting, för nu är jag så glad så glad! Han såg inte arg ut, bara glad. Hans leende får varje kvinna att smälta alltså! ÅÅÅH!
HAN SA HEJ! =O
Fattar ni att hjärtat hoppade ur led eller ?
Även om jag gjort bort mig totalt genom att ha gått in i honom och tappat alla böcker som en pluggis i amerikanska filmer. Det gör ingenting, för nu är jag så glad så glad! Han såg inte arg ut, bara glad. Hans leende får varje kvinna att smälta alltså! ÅÅÅH!
